Livet i klassrummet

Barnen badade en bit ut i en glittrande sjö. Jag satt på stranden och läste en bok, en tämligen vanlig syn i sommarlovssverige. De står med vatten upp till halsen så att de bara såg varandras huvuden medan de skrattande ropar:
– Titta, mamma, vi är huvudpersoner! Mitt i leken och sommarlovet har barnen hittat en ny betydelse av ordet huvudperson.
Det är ett enkelt exempel på hur själva livet är scenen för inlärning, medan man reflekterar över språket vi använder och miljön vi rör oss i. I Läroplanerna för skolan har detta själva liv strukturerats in i ämnen som skall betygsättas för vidare färd inom utbildningen. När skolan låter dessa strukturerade ämnen gå in i varandra på det sätt som helt naturligt sker i själva livet, kallas detta för ämnesintegrering. Erfarenheterna har gjort en resa genom skolväsendets maskin och det som förhoppningsvis kommer ut i andra änden kallas kunskap. Allt medan livet är till sin natur en ständigt pågående ämnesintegrering.
Om skolan skulle lyckas med att återskapa kunskapens ursprung genom att spegla inlärningen utanför klassrummet så skulle skolsituationen bli mer naturlig. I livet där utanför sker inlärning av ämnesområden parallellt, ofta genom lek och gestaltning. Därför bör barnet i egenskap av elev ha rätt till mer individuellt anpassad studieteknik. Det är här estetiska läroprocesser fyller en viktig funktion, inte som ett stöd till inlärning av ”viktigare ting”, utan som ett naturligt inslag i ett liv av lärande.

I Pedagogiska Magasinet (2/04) diskuteras estetiska läroprocesser och Jan Thavenius beskriver i artikeln ”Utgå från elevernas kultur” hur projektet ”Kultur i Skolan” saknar utvärderingar och tydliga mål. Han beskriver hur skolan behöver en balans mellan ”låt-gå-pluralism” utan utvärderingar å ena sidan och uppspaltade normer för fin- och fulkultur å den andra. Han menar att lärare ska låta elevernas egen kultur komma till uttryck i skolämnen. Dessa ska också utvärderas för att se vad eleverna har lärt sig under processens gång. Som en reflektion över Thavenius artikel ges här ett exempel från närliggande håll.
Niondeklassarna i Änge skola, Offerdal, får varje år arbeta med att sätta ihop en egen musikal. Till detta avsätts en dag i veckan under läsåret och allt tillverkas av eleverna själva, medan de vuxna stöttar med kunskap om hur framförandet kan bli bäst. Jag frågar Ann-Charlotte Ernehed, som är lärare i svenska och SO på skolan om vilka färdigheter hon tycker att eleverna har tränat under produktionen. Hennes svar blir en lång rad kunskapsområden som tillsammans uppfyller en viktig del av skolans uppdrag:

• kreativitet
• eget ansvar
• skriva eget manus, egna sångtexter, egen musik.
• finansiering, sponsring av olika företag, kontakter med företag, ringa upp obekanta företagare, göra en presentation över ärendet och ha ett allmänt trevligt uppträdande för att nå framgång.
• marknadsföring: affischer och biljettillverkning, estetiskt arbete att ta fram en snygg och lockande affisch, kunna jobba med bilder med eller utan dator.
• hålla reda på inkomsterna runt biljettförsäljning och lottförsäljning.
• kommunikation: föreställning inför publik: Tala högt och tydligt, våga agera inför publik, sjunga, spela och dansa.
• ansvar för ljud och ljussättning
• funderingar över etik och moral. Innehållet i musikalen har ofta något moraliskt budskap. Arbetet skapar stark social gemenskap mellan eleverna.

Arbetet med musikalen i Änge kan ses som ett gott exempel på den pluralistiska kultur som Jan Thavenius efterfrågar i sin artikel. Eleverna utgår från sina egna funderingar om etik och moral och skapar ett eget kulturellt uttryck. På köpet tränar de färdigheter i en rad olika skolämnen utan att det egentligen känns som klassiskt ”pluggande”. Det mångfacetterade livet återuppstår innanför skolans väggar. Därtill tränas skolans värdegrund praktiskt både i tankearbete och i samarbete elever emellan.
Själva diskussionen om finkultur kontra populärkultur känns väldigt förlegad. Thavenius utgår från att elever är olika och har olika uttryck samt olika behov inom kulturens område, och detta borde vara en självklarhet i varje klassrum. Problemet uppstår när man inte har tydliga mål med verksamheten, och pedagogen tappar greppet om syftet med övningen. Om pluralismen inom kulturen får stå för sig själv, utan utvärderingar och reflektion, så är det lika illa som att inte reflektera över en känd konstnärs tavla. Resultaten blir lika dåliga. Det har mindre att göra med om det är finkultur eller populärkultur. För individen är det reflektionen som gör lärdomen.
Thavenius menar också att det finns en trygghet i att kultur och traditioner är fasta och går hand i hand. Dessa värden formar vår egen identitet. Samtidigt kan denna trygghet verka bindande och hämmande. I dagens samhälle som präglas av mångkultur är det viktigt att vara öppen för många uttryckssätt. Återigen är det reflektionen som utgör den viktiga delen av upplevelsen.

Med detta som bakgrund borde det vara naturligt för en lärare att ”ta in hela livet” i klassrummet. I detta arbete bör målet för verksamheten vara ledstjärnan och en utvärdering göras på individnivå såväl som verksamhetsnivå.




Källor:

Thavenius, Jan, ”Utgå från elevernas kultur”, Pedagogiska Magasinet 2, (2004): 10.