Sociala medier.

Det är ganska stor press på att man ska delta i sociala medier. Inför valet 2010 är förväntningarna stora på politiker att vara aktiva på Facebook, Twitter och bloggar för att ha regelbunden kontakt med presumtiva väljare. Man talar till och med om att man är helt utanför om man inte är det. Man undrar ju förstås om det stämmer, om inte pendeln svänger snart. Men internet är ju här för att stanna, så då kommer även de sociala medierna att bestå och utvecklas. Diskussionen är intressant med tanke på Elza Dunkels påståenden om att ungdomar kan skilja på online och off-line. Enligt South Park är online det verkliga livet. Det som händer på FB får utgöra sanningen och påverkar off-linelivet.

Dax att åter träna på att chatta analogt.

Demokrati vs kontroll

Elza Dunkels skriver, liksom Danielsson & Axelsson (2007), om att internets erbjudanden är demokratiska till sin natur. Det är tillgängligt för alla som har tillgång till en dator med internetuppkoppling. Alla får tillgång till samma information och kan anses vara lika informerade. Denna tillgång kan också upplevas som ett hot för vissa, exempelvis föräldrar som vill ha kontroll på vad deras barn gör, vilka kontakter de har och vad de läser och ser via datorn. Det kan man ju förstå. Dunkels hänvisar till Drotner (1999) som menar att det här är själva knuten i frågan om huruvida barns och ungdomars nätvanor upplevs av vuxna som farliga eller som möjlighet till kreativ verksamhet. Dunkels menar att datavanor och ungdomar hör ihop, det hör till framtiden. Vi kommer att vara mer och mer beroende av en positiv användning av internet, enligt Dunkels. Hennes ställningstaganden bygger på de utgångspunkter som hon har i sina studier, nämligen kvalitativa undersökningar av nätkulturer med ungdomar och barn som subjekt. Frågorna är ställda till användarna själva.
Jag tycker att Dunkels' studie är intressant även om det kan tyckas att hon minimaliserar internets baksidor. Sanningen är att det finns bloggar som uppmuntrar till anorexi, som förskönar ätstörningar och till och med får ungdomar att sälja sig själva via nätet. Dessutom vet vi att de personer som har utfört massakrer på skolor får näring till vapenintresse och våld via internet. Även tillgång till nya droger är stor på internet. Och utan internet skulle spridningen av barnpornografi minska betydligt. Internet ger möjlighet att helt anonymt utföra illegala gärningar. Det är inte bra.

Vad menas när man pratar om IT-kunskap?

För över tio år sedan fick man ofta höra att elever kunde mer om dataanvändning än vad lärarna kunde. Eftersom jag då vikarierade som lärare så försökte jag se om det stämde.

Det gjorde det inte.

I det produktiva arbetet, alltså allt annat än att "bara" spela spel, hittade jag en elev som visste vad han höll på med. Övriga började från noll. Att lära sig spela spel på en dator är ju inte särskilt svårt, det gjorde jag varenda kväll när jag var 16 år. Det är inte IT-kunskap. Det är manöverskicklighet. Jag raljerade en aning över denna märkliga föreställning om att elever skulle vara skickliga med datorer.

Axelsson skriver om "lärares bristande kompetenser" som ett problem, och att elever kan så mycket med om sociala medier än lärare. Mycket har hänt bara på den korta tid sedan Axelsson skrev det, men jag protesterar ändå en aning. För vad menar vi med kompetens kring dataanvändning? Handlar det bara om sociala medier? inte krävs det väl särskilt mycket "IT-kompetens" för att vara aktiv på Facebook? Det krävs ett förnuft, och en bra värdegrund att följa, som gäller både i det verkliga livet och på sociala medier (även om jag ogillar att dela upp det så).

På min VFU satt jag i datasalen bredvid en elev i åk 7 som inte ens visste hur man sparar ett dokument. När han skulle spara stängde han ner programmet, varvid den lilla rutan frågade om han vill spara dokumentet, och eleven svarade ja. Sen öppnade han programmet igen för att fortsätta. Jag gav honom naturligtvis en snabb lektion i sparandets ädla konst. Han visste inte heller var han hade sparat dokumentet. En annan elev hade ingen aning om hur man bifogar en bild i Word. För mig är detta häpnadsväckande.

I ämnet svenska ser jag det som mycket viktigt att eleverna lär sig ordbehandling. De ska producera mycket skrivet material och det ska vara snyggt och läsvärt på samma sätt som handskrivet material ska vara renskrivet och lättläst. Men elever i åk 7-9 vet inte hur man marginaljusterar, eller hur man använder kortkommandon för att snabba på sitt skrivande. De allra flesta använder sig av pekfingervalsen. Så för mig känns det angeläget att hjälpa elever med dessa saker, och tillsammans med den kunskap de måste kunna om källkritik och självständiga val i internetfloran så finns det mycket för pedagoger att arbeta med i klassrummet. Det är ingalunda så att tonåringar kan mer om datorer än vuxna.

Natives and immigrants

Jag anar en motsägelse i Danielsson redogörelse för nätkulturer. Dels menar han att nätanvändarna består av de "vana", de som hemvant rör sig i olika chatter och sociala medier, dels de "ovana", de som inte får känna sig lika hemtama och är relativt nya till medierna. Dessa kallar D för "natives" och immigrants". Det verkar ju fyndigt. Å andra sidan skriver han också att internet kan sägas vara ett demokratiskt icke-hierkiskt rum där mångfald och acceptans kan råda. Om det är så svårt för vissa att "känna sig hemma" så faller ju den demokratiska tanken.

Jag tror att idéer som dessa inte får något fotfäste eftersom jag anser att internet är ett normalt inslag i dagens samhälle. Det påminner mig mer om telefonen, transistorradion eller teven. Den är bara lite mer omfattande och bör naturligtvis hanteras med växande kunskap och insikt. Det är viktigt att forska kring nätanvändningen, liksom man bör forska om filmers påverkan på en ung genaration. Men att det skulle vara något annat än en spegling av det samhälle som vi skapar ökar bara på känslan att en nätidentitet skilt från det verkliga livet skulle vara normalt.

Danielsson & Axelsson

Danielsson skriver om ifall den digitala tekniken kan vara ett kreativt stimuli för ungdomar eller om den är mer en fara. Utifrån tre forskartraditioner resonerar han om hur stor den positiva påverkan på unga människor är visavi den negativa.
Bland annat påverkas språket av sms-språk och mailkorrespondens. Men det är upp till den enskilde att avgöra om detta är ett kreativt uttryck eller om det är ett resultat av dekadens. Man ska hålla i minnet att det skrivna ordet i sig själv blev helt sågat av självaste Platon (i dialogen med Faidros). Han menade att den "nya uppfinningen", bokstaven, skulle bli till förfall för ungdomen som därmed inte skulle lära sig något i minnet, utan bara tro sig veta något i det att de har det nedskrivet. undrar vad den gode Platon skulle ha att säga om dagens internetkonsumtion.

Utvecklingssamtal och skriftlig information

Skolverkets lilla skrift om utvecklingssamtal och omdömen/betyg omfattar dels den lagtext som lärare har att följa, men även de praktiska riktlinjerna för hur det ska genomföras.
I en historisk redogörelse menar man att betyg för de första sju åren ersattes av utvecklingssamtal i samband med Lpo94. Orsaken ska ha varit att ett överdrivet fokus på betyg resulterade i en alltför ytlig kunskap. Man ville få fram en djupare kunskap och tog därför bort betygen i åk 7, såsom man tagit bort betygen de första 6 åren av grundskolan.
Jag tycker att man måste bestämma sig för vad betygen är till för. Om det är fel med betyg i åk 7, av ovanstående anledning, så borde det vara lika fel i åk 8 och 9, kanske med vt åk 9 exkluderat. Antingen använder man sig av betyg tillsammans med utvecklingssamtal och individuella mål, kanske redan i femte eller tredje klass då nationella prov påbörjas. Eller också tar man bort dom helt och lämnar allt till skriftliga bedömningar som då skulle få karaktären av betyg. med ett slutbetyg i åk 9.
Jag vill påstå att det inte är fel att införa betyg åtminstone i åk 7. Många elever byter skola, och behöver förstå att det inte är fortsättning på mellanstadiet, utan nu är skolan annorlunda och förväntningarna stiger. Jag har sett slarvighet i åk 7 som ursäktas med att man "ändå inte har betyg i sjuan". Jag anser att det är fel. Är jag alltför kontroversiell?

En annan sak som nämns i Skolverkets lilla skrift är kravet på att betyg och bedömningar ska vara rättvisa över hela landet likväl som kommunnivå eller individuell skola. Detta är något som kommuner naturligtvis måste ta fasta på och ett sätt att göra det är att köpa in kommunlicens på standardiserade bedömningsprogram. Det är ett bra sätt att få samtliga pedagoger i en kommun att fråga efter samma sak i bedömningsunderlaget. Problemet blir naturligtvis en begränsning i den individuella skolans frihet. Kanske har man på en särskild skola hittat ett eget standardiserat sätt att bedöma likvärdigt, men tvingas då att använda sig av det standardiserade. Alltså står individens frihet än en gång mot behovet av standardnivåer och kvalitetssäkringar på ett högre plan. Detta kan väcka en del aggression hos pedagoger.